Prag 2000

Under någon av de tidigare dagarna hade vi upptäckt i guideboken att Prag låg ganska nära staden Terezin (mer känd under sitt tyska namn, Theresienstadt). Efter lite letande bland alla broschyrer som fanns i hotellreceptionen hittade vi en med en guidad busstur till Terezin. Den turen var (med tjeckiska mått mätt) ganska dyr, 1100 korona, och vi hade läst oss till att själva inträdet inte skulle kosta mer än omkring 150. Vi bestämde oss för att det inte kunde vara så våldsamt svårt att ordna sin egen tur och tog tunnelbanan till den vanliga busstationen. Efter lite irrande fram och tillbaka lyckades vi handla biljetter för turen Prag-Terezin (tillbaka fick man köpa på plats). Det visade sig att bussbiljetterna inte kostade mer än 59 koronas per person, så än så länge låg vi långt under den guidade turen.

Vi tuffade iväg ut på den tjeckiska landsbygden och konstaterade snabbt att det egentligen inte var mycket som sade oss att vi var i Tjeckien och inte i Sverige. Bortsett från texten på skyltarna så var det mesta ganska hemtamt. Efter ungefär en timme kom vi fram till en hållplats och frågade om det var Terezin och fick till svar att det var det, så vi klev av. Plötsligt befann vi oss mitt på landsbygden vid ett förfallet magasin och såg inte skymten av någonting som såg ut som turistanpassade skyltar vilket ju verkade rimligt att tro att det skulle finnas. Vi bestämde oss för att vi nog skulle fortsätta i den riktning som bussen åkte och promenerade iväg. Ganska snart kom vi fram till en gammal vallgrav som uppenbart hörde till de gamla befästningarna av staden Terezin.

Staden grundlades 1780 som ett fort för att hålla Preussarna borta. Under andra världskriget konstaterade nazisterna att den var perfekt att bygga ett koncentrationsläger i eftersom den redan var befäst och de började använda den mindre halvan av fortet som fängelse 1940. I slutet av 1941 kastade man ut den ursprungliga stadsbefolkningen och gjorde ett ghetto av staden. När det var som värst hade man trängt ihop 60.000 personer i en stad dimensionerad för 5000. I den större halvan av fortet låg staden Terezin, och det var den vi nu hade framför oss, på andra sidan den nu torrlagda vallgraven.

Nu började vi komma underfund med var på guidebokens karta vi befann oss och promenerade mot platsen där det första muséet borde ligga. Det första som slår en när man kommer in i staden är hur förfallet, grått, trist och smutsigt allting är. Det känns som om ingen har lyft en pensel sedan krigsslutet och det är mycket möjligt att det är sant. Förutom de personer som gick ut och in på muséet och rörde sig runt någon enstaka turistbuss så var det dessutom folktomt. Det verkar som om ingen fortfarande har någon lust att bo här, mer än femtio år efter att lägret befriats.

Till slut lyckas vi hitta en skylt som pekar på ghettomuseumet och vi går in där. I ett av de absolut första rummen finns stora tavlor med namn på alla barn som passerade genom lägret, och utspridda på golvet därinne sitter en judisk skolklass. Vi smiter förbi på det knarriga trägolvet så gott vi kan. På övre våningen fanns en stor skärmutställning om hur livet i lägret hade sett ut. Den var i och för sig väldigt intressant, men det var allt för mycket material för att man skulle orka med att läsa alltihopa. Efter ett tag gav jag upp och läste bara sammanfattningen på varje skärm.

När vi klarat av ghettomuseumet tog vi en fika i källaren, sedan fortsatte vi bortåt i staden mot något slags minnesplats som skulle finnas intill krematoriet som låg i andra änden relativt där vi kom in i staden. På vägen hittade vi ytterligare ett museum som handlade om konst, litteratur och musik i ghettot. Biljetten vi köpt på det första stället gällde för alla sevärdheter i staden så vi gick in en sväng. Vi passerade dock ganska fort igenom, då en utställning om musik inte blir speciellt levande och information om författare man inte hört talas om tidigare och som med största säkerhet inte ens finns publicerade på ett språk man förstår inte heller är jätteintressant.

Vi fortsatte förbi fler förfallna byggnader och kom fram till en gammal järnvägsstump. Under nazistperioden kom tågen rakt in i staden genom muren. Nu var järnvägen nästan försvunnen under asfalt och gräs, så det var nog ett tag sedan det kom några tåg in i Terezin. Vi följde den utåt genom den gamla muren och kom efter ett tag fram till krematoriet. Brevid krematoriet stod en gigantisk sjuarmad ljusstake i sten som ett monument, och kring den fanns massor med symboliska gravstenar. Längre bort fanns en minneslund som vi gissar var för de ryska soldater som dog vid befriandet av Terezin, samt en avdelning med riktiga gravstenar. Av datumen på stenarna att döma så var det de som dog innan Terezin blev ghetto på allvar och det fortfarande kunde verka som en vanlig stad.

Nu var det dags för lunch, så vi började spana på vägen tillbaka in i staden efter en restaurang. Till slut hittade vi en där personalen verkade en aning förvånade att få in turister som kom på egen hand. Kyparen förstod inte många ord engelska och det tog lång tid innan jag fattade att han svarade på tyska och inte på tjeckiska. Vi lyckades förstå varandra i alla fall med gester och pekningar på menyn. Maten vi till slut lyckades beställa kom i enorma portioner och fullkomligen simmade i fett, men gott var det.

Efter maten var vi färdiga med staden Terezin och innehållet i den stora halvan av fortet och gick iväg till det som kallades det mindre fortet. Det är den delen som var det egentliga koncentrationslägret och låg bakom ryggen på oss när vi klev av bussen.

Här möttes man återigen av de bastanta gamla fortifikationerna som återanvänts för att hålla folk inne, inte ute som det ursprungligen var tänkt. Utanför ingången fanns också en gigantisk kyrkogård med en stor judisk stjärna och ett stort kors. Det verkade finnas en gravsten för varje person som dött här. På vissa stod det namn och årtal för födelse och död, på andra stenar stod det bara personens nummer.

Bland det första man ser när man kommer in här är devisen "Arbeit macht frei" målad över en port. Här fanns diverse barracker för fångvaktare och celler för fångarna, tätt packade med sängar och med pyttesmå fönster. Hela anläggningen ser nu rätt förfallen ut, men den var föredömligt väl skyltad. Man fick en liten karta när man gick in, och siffrorna på den matchade små skyltar som satt på väggarna här och där så man kunde hela tiden kolla var man var någonstans. Regnet tilltog igen när vi gick runt här, så vi kryssade mellan cellerna och tog till slut vår tillflykt till ett museum innan det var dags att gå tillbaka till busshållplatsen för att åka tillbaka till staden.

När vi kom ut till busshållplatsen och väntat några minuter kom det en likadan buss som vi kommit med, men han visade inga tecken på att sakta in, så jag försökte vinka in honom. Busschauffören vinkade glatt tillbaka men fortsatte förbi. Ganska snart efteråt kom det dock en likadan buss till som vi kunde kliva på. Nu upptäckte vi att bussturen tillbaka till Prag av någon anledning var ännu billigare än turen i andra riktningen. Slutsatsen blev att vi klarat av vår Terezin-resa på ungefär en fjärdedel av priset för den guidade bussturen. Skillnaden var att vi inte fick någon guide, men det fanns gott om skyltar att läsa på så det kändes inte som någon jätteförlust eftersom vi istället kunde gå i den takt vi ville. Dessutom fick vi gå mellan de olika platserna istället för att åka buss vilket faktiskt också kändes som en fördel. Jag kan inte säga att staden Terezin var speciellt trevlig, men jag tycker fortfarande att det var en upplevelse att ha vandrat omkring i den. Istället för buss med luftkonditionering kunde vi gå runt och insupa atmosfären som kändes som om den bestod av lika delar luft och stenkolsdamm. Det var en upplevelse att se Terezin, men det var skönt att åka därifrån.

Denna sida underhålls av Hans Persson. Hör gärna av dig om du har kommentarer eller frågor.

Tillbaka till resesidan.