I år gjorde vi en väldigt liten semester nära där vi bor (Linköping) och koncentrerade oss istället på de barnvänliga resmål vi hittade i Mälardalen-trakten. Vi hade tre barn med oss: Henrik 8 år, Cecilia 6 år, Martin nästan 1 år.
På vägen från Linköping till Mariefred där vi bokat rum på vandrarhem passade vi på att stanna till i Malmköping. Här finns en museispårväg på några kilometer där man kan ta sig en tur i någon av de tre olika spårvagnar som är i drift. Jag tror att vi fick åka med den som var äldst. Turen kostade 50:- för vuxna och 25 för barn över 6 år, och då ingår även inträde i lokstallarna och ett bussmuseum. Barnen uppskattade nog åkturen mest (även om han som berättade lite under resan kanske blev lite långrandig), medan jag tyckte att lokstallarna och bussmuseet var mest intressanta (i lokstallarna hade vi tur och fick en guidad visning av en av stödföreningens medlemmar som råkade vara där utan att vara i tjänst). Här finns också en kiosk med godis och glass och diverse spårvagns- och tågrelaterade böcker, trycksaker och leksaker.
Vandrarhemmet drivs av STF och är inrymt i Röda Korsets kursgård. Vi kom dit direkt från Malmköpings museispårväg, och det första vi såg var museijärnvägen i Mariefred med ånglok och allt som tuffade förbi infarten till vandrarhemmet innan vi kunde åka in. Eftersom de bara hade tvåpersonersrum hade vi beställt två rum och en barnsäng. När vi kom visade sig att de fumlat med barnsängen. De hade bara en, och den var redan utlånad till något annat rum. Jag vet inte hur de bar sig åt, men efter ett par timmar kom de i alla fall bärande på en säng till oss. De två rummen vi hade beställt visade sig inte vara så åtskilda som det lät. Husen är uppbyggda ungefär som lägenheter, så vi fick två rum med en gemensam toalett och hall, och en låsbar dörr utanför, så det fungerade utmärkt som ett rum med flera delar. Köket delades mellan sex sådana rumspar men det verkade vara lågsäsong för det var nästan aldrig någon där. Vi valde att stanna på det här vandrarhemmet alla nätter och åka dagsturer för att slippa packa och bädda så många gånger. Det blir visserligen lite mer bilåkande på det sättet när man ska tillbaka till samma ställe, men å andra sidan kommer man hem till en bäddad säng och behöver inte krånga med städning mer än en gång.
På Lådbilslandet får barnen köra motoriserade lådbilar på lite olika banor utan inblandning av vuxna. Det finns en gatumiljö där man kan köra långtradare, polisbil och så vidare, en racerbanemiljö och en traktorgård. Inträdet är 150:- per barn, vuxna gratis. Det finns å andra sidan inte mycket att göra för vuxna heller, så en bok är en bra sak att ta med sig. Som om det nu inte alltid skulle vara det. ;-) För inträdet får man ett klippkort med en åktur för varje ställe samt ett par man kan välja fritt. Om jag minns rätt så säger de själva att lämplig ålder är 2-10 år. Det kan vara lite tveksamt i övre änden, framför allt för att bilarna inte är riktigt tillräckligt stora. Redan Henrik (8 år) såg lite inklämd ut ibland. Förutom själva lådbilarna finns även en vallgrav med flottar i som man kan staka runt. Åtminstone Henrik klarade utmärkt att ta sig runt på egen hand. Det var inte speciellt djupt, och det fanns flytvästar att låna. Dessutom finns det hoppborg, karusell och fikarestaurang med mackor och så (men inte riktig mat). Vi har tidigare varit på Lådbilslandet i Löttorp på Öland (som ägs av samma person, men har funnits längre) och i jämförelse får man säga att det är bättre (både större och fler banor), men även denna variant är värd ett besök.
Sala Silvergruva startades i slutet av 1400-talet och var i drift till 1908. Genom åren har man tagit upp 400-450 ton silver (varav 100 ton på 1400-talet) och även en del andra metaller. Gruvan sträcker sig till 257 meters djup, men idag är den vattenfylld från 150 meter. Totalt finns det omkring 20 kilometer gruvgångar. Det finns ett antal olika visningar man kan välja, från 26 meter (barnvisning) ner till 60 meter. Vi valde barnvisningen och kunde på så sätt gå med allihop (150:- för familjebiljett). De flesta övriga visningar har 7-årsgräns. För att få ta med Martin ner fick vi låna en bärsele att sätta på magen. Innan man får gå ner i den 5-gradiga grottan får man också ta på sig en regncape och hjälm. Barnturen slutade framme vid Drottning Christinas schakt som sträcker sig ända ner till botten av gruvan. Förr åkte gruvarbetarna upp och ner där i en tunna på ett rep. När de skulle gå av så satte de tunnan i gungning och hoppade av där de skulle. Jag är rätt glad att jag inte var gruvarbetare då. Dock så påstods de inte ha haft mer än någon enda dödsolycka per år, så de måste ha hoppat bra. När vi kom upp fick barnen varsin karta och en "kryptonyckel" för att leta efter bokstäver. När man fått fram rätt ord så kunde man lösa in lösningen mot en påse godis.
Åbergs Museum har bara varit öppet i ungefär en månad men led inte av några uppenbara barnsjukdomar. Det ligger i en gammal bondgård precis utanför Bålsta. Även här betalade vi 150:- familjepris för att komma in. Det består av fyra delar: en utställning av Lasse Åbergs samling av Musse Pigg-prylar (ungefär 80% av samlingen visas), en samling av serierelaterad konst (Lasse Åberg, Andy Warhol, Joakim Pirinen, ...), en museibutik med fik (där Lasse Åberg stod och signerade konst och böcker för fullt) och slutligen ett Trazan-rum. Detta var självklart barnens favorit. Personligen vet jag inte om det eller utställningarna var skojigast, men det lutar åt det förra. Här fanns djungelkojor, Olyckans verkstad, Hemliga Arnes verkstad, klänglian, diverse konstiga djur och prylar (hus-svala, ko-bra, trumbon) och diverse annat. Klart värt ett besök! Framöver ska utställningen tydligen kompletteras med en utställning av nya och gamla svenska serier, vilket jag gärna också skulle titta på.
Mitt ute på landet i Malmköpingstrakten ligger Sagostigen. 30:- för barn, 60:- för vuxna. Den egentliga attraktionen är en två kilometer lång stig med ett antal små stugor med miljöer från klassiska sagor uppbyggda. När man kommer in får man också ett häfte med alla sagorna, så man kan ägna tiden mellan stugorna åt att läsa sagorna. Barnen verkade tycka att det var kul, även om jag inte var så väldigt imponerad av det. Mitt på stigen finns ett rastområde med en massa lekprylar. Här fanns ett pariserhjul för sex personer plus ytterligare två som får trampa runt det, hoppborg, linbana, dressiner, ponnyridning, gungor, klättervägg, jätteschackspel, kiosk och en del annat. Här stannade vi ett bra tag (speciellt eftersom solen passade på att titta fram då, till skillnad från de flesta andra dagarna).
På det hela taget kan jag säga att alla ställena var värda inträdet och rätt skoj. Möjligen är det bra att lugna sig med Sala Silvergruva tills barnen passerat sju år så att man kan välja tur lite mer fritt.
Denna sida underhålls av Hans Persson. Hör gärna av dig om du har kommentarer eller frågor.
Tillbaka till resesidan.