Ett par månader efter Östan om sol var det så dags för årets andra kongressbesök. Även denna gång bestämde jag mig för att jag inte skulle närvara vid hela kongressen utan faktiskt bara en dag. För att slippa lägga ut så speciellt mycket pengar så packade jag istället bilen full med Padrone, Lennart och BLV och körde tur och retur på lördagen. Efter att ha kört ett varv runt en ganska stor del av Stockholm i onödan efter att ha missan en skylt så kom vi trots allt fram till de kvarter på söder där det hela skulle utspela sig.
Eftersom den förra inkarnationen av Conscience inte gjorde något intryck hos mig som genomlyckad och välplanerad så befarade jag att det skulle kunna uppstå en del missöden även denna gång. Så farligt var det inte får väl sägas. Dock blev man lite misstänksam när man till slut hittat den (enda) skylten som, gömd bakom en Volvo, indikerade var kongressen skulle hållas. Förra kongressen hade man formligen bombat Medborgarplatsen med omnejd med reklam och pilar som talade om vart man skulle. Denna gången fanns det bara en skylt utanför dörren. När vi trots detta klev in så fann vi oss i en hall (i brist på bättre ord) som ledde vidare via en smal korridor (max en meter bred) till en spiraltrapp. Efter en våghalsig klättring i denna smala trappa några varv så var vi slutligen nere i vad som tydligen var kongresslokalen. Den omedelbara reaktionen var "Så... så... så annorlunda". Det rum som man först nedsteg i verkade mest som ett källarförråd. I andra änden av lokalen fanns en till synes helt vanlig pub. Det var i det angränsande rummet som den verkliga överraskningen fanns. Här inne var det en stor källarlokal som såg ut ungefär som ett parkeringshus (komplett med samma inbjudande möblering) med som komplement försett med ett rejält lager grus på golvet. Det visade sig senare att lokalen normalt användes som inomhusbana för boulespel. Väl nere vid receptionen testade vi deras beredskap genom att meddela att vi hade anmält oss i förväg men bara betalat stödjande och att vi till råga på allt endast ville betala för lördagen. Detta föranledde en hämtning av moraliskt stöd i form av ytterligare en kongressansvarig.
När vi kom in i lokalen så visade det sig att de närvarande sönderföll i två distinkta grupper. Dels fanns det en samling gamla kända ansikten och sedan fanns det ett förvånansvärt stort antal total okända ansikten som hörde till diverse ryssar, litauer, fransmän, ukrainare, etc. Det program som började när vi kom var "Robotik", ett föredrag av någon som hette Lee Sandberg och som efter ungefär trettio sekunder degenererade till en beeskrivning av vilka typer av processorer han använd och varför just de var bra. Inte speciellt intressant. Jag passade på att utnyttja tiden till att proviantera istället.
Nästa programpunkt som jag tittade på var "How to write SF" där bland annat hedersgästen Norman Spinrad, hans fru N. Lee Wood och Stephen Burgauer, en amerikansk författare på genomresa medverkade. Titeln på panelen till trots så handlade det egentligen inte speciellt mycket om hur man skriver science fiction utan i första hand hur respektive författare hade lyckats få sitt första manuskript sålt.
När detta var avklarat så skulle det bli frågesport och Ahrvid gick runt och samlade ihop deltagare till ett svenskt lag som skulle möta ett "internationellt" lag bestående av en finne, en fransman och någon mer jag inte kommer ihåg. Britt-Louise gjorde misstaget att ställa upp i det svenska laget och fick raskt konstatera att science fiction måste vara ett viktigt ämne i grundskolan för finnar eller någonting åt det hållet. Utan att avslöja hur det gick så kan jag bara konstatera att BLV inte fick med sig någon pokal hem från tillställningen. Efter frågesporten så kom först en panel om "Sf utan text" och sedan en paus för matintag. Efter pausen skulle Norman Spinrad hålla sitt hedersgästtal. När klockan slagit 18, Spinrad intagit sin plats bakom bordet, publiken radat upp sig och alla väntat ytterligare femton minuter eller så hade fortfarande ingen från kongresskommittén visat sig för att dra igång programmet. Vid det laget tröttnade vi och Spinrad startade för egen maskin utan introduktion. Ganska snart efteråt kom Ahrvid in och konstaterade att vi lyckats komma igång utan honom. Spinrads tal var inte så speciellt upphetsande. Det verkade inte som om han lagt ner speciellt mycket energi på att förbereda det utan det kände mest som improvisation. Å andra sidan var han tillräckligt rutinerad för att det inte skulle verka rörigt trots detta.
De två punkterna som följde på detta var hedersgästfilmvisning där Ralph Lundsten visade diverse experimentfilmer och sedan någonting märkt "Överraskning" som jag inte öfr mitt liv kan påminna mig vad det var för något. Det var antagligen inte så intressant. Filmer titta jag inte på så de kan jag inte uttala mig om.
Under kvällen hade vi fått reda på av Jörgen Forsberg att det skulle hållas en halvmara på söder och att det antagligen skulle stängas av både här och där. För att slippa fastna mitt i denna sportsörja så bestämde vi oss för att åka hemåt efter halva nästa programpunkt. Denna punkt som hette "Översättarens mardröm" förvånade mig lite grann så tillvida att den bjöd på både Ahrvid Engholm och Anders Bellis i samma panel. De skällde inte ens på varandra under den halvan av panelen som jag såg. Panelen i sig var ganska bra, även om den led en del av att moderatorn Jörgen Städje då och då blandade sig i debatten och försökte "återföra" den till sin plan som inte hade speciellt mycket med det hela att göra. Till exempel tyckte han att ett av de största problem en översättare har att bekymra sig om är att det kommer någon annan och gör en layout som han inte gillar på hans text. Jag tror inte att han riktigt har förstått vad en översättare förväntas syssla med.
När halva denna panel avverkats reste vi oss då för att försöka slippa undan det värsta sportfåneriet. Det visade sig snart att det var i sista minuten. När vi kom ut till den vägen som vi trodde vi skulle kunna åka så kom vi bara en bit, sedan stoppades vi av en polis som inte hade en aning ur hur man skulle åka för att ta sig någonstans, bara att vi var tvungna att köra åt andra hållet. Att inte veta någonting om vad som var avspärrat och inte eller hur man skulle åka för att komma någonstans visade sig snart vara en sjukdom som fler poliser led av denna kväll. Det måste vara närheten till sportevenemangen som påverkade dem. Till slut tvingades vi åka mot Nynäshamn och sedan snedda tvärs över ett halvdussin förorter söder om Stockholm som jag inte ens hört talas om tidigare.
Denna sida underhålls av Hans Persson. Hör gärna av dig om du har kommentarer eller frågor.
Tillbaka till kongressrapportsidan eller till den allmänna resesidan.