[Det här handlar om min andra resa till Japan under 2003. Det finns även en rapport från den första resan.]

Japan (Tokyo) 2003 (andra gången)

Jag inledde min resa på Linköpings tågstation med sikte på Kastrup, eftersom det inte visade sig möjligt att flyga hela vägen utan att få löjligt långa väntetider. För en gångs skull hade jag glömt att säga till om att få en stol i färdriktningen, och givet Murphys lag fick jag inte heller det. När man åker baklänges tycker jag det är mycket lättare att bli åksjuk, så när de bakom (eller framför, beroende på hur man vill se på saken) mig gick av passade jag på att ta deras platser. Det var långt ifrån fullt på tåget, så det var ingen brist på platser, bara brist på platser åt rätt håll.

På sistone har jag experimenterat en del med att äta mer vegetarisk mat, och jag tänkte prova på den här resan att äta helt vegetariskt och se om jag gillar det, så när jag bokade resan sade jag åt resebyrån att jag ville ha vegetarisk mat på flyget. Eftersom det visade sig att jag hade blivit inbokad i första klass på tåget fick jag mat även där. Av någon anledning hade ingen dragit slutsatsen att jag ville ha vegetarisk mat på tåget också. Å andra sidan var det inte så stor skillnad, för maten bestod av lite sallad, en bulle och ett par skivor salami. När jag undrade om det fanns något vegetariskt alternativ sade han att man var tvungen att beställa det i förväg (vilket ju är lite svårt om man inte vet om att man kommer att få mat på tåget till att börja med). Eftersom det inte var svårt att plocka bort köttet från salladen tyckte jag inte att det var något problem, men servitören sprang dessutom iväg och fixade till lite extra tomatsallad.

Lagom som jag hade stoppat i mig det mellanmålet talade högtalarsystemet om att något var fel på någon form av värmesensorer. Tydligen satt de inte på tåget utan på marken, men de skulle känna av hur varmt någonting på tåget var. Eftersom de inte fungerade som de skulle så fick inte tåget köra fortare än 100 km/h, och det gällde inte bara oss utan alla X2000 i hela Sverige. Att jag inte skulle hinna med min anslutning i Malmö för vidare transport till Kastrup var rätt uppenbart. Allt eftersom vi kom till nya stationer talade man om hur sena vi var och ifall de som skulle ha bytt här fortfarande skulle göra det eller om de skulle åka med längre och ta någon annan väg. När vi närmade oss Malmö var tåget nästan en timme sent och vi fick reda på att nästa tåg till Kastrup gick om ett par minuter ett par perronger bort.

Jag och några andra som också skulle dit hann fram till tåget och hon som gick först hann till och med knacka på dörren till tåget, men det var det ingen som brydde sig om (eller märkte, jag vet inte). Det rullade i alla fall iväg utan oss. Jag gick en sväng och gick sedan på nästa tåg som gick 20 minuter senare. Från början hade jag haft ungefär två och en halv timme på mig från att jag kom till Malmö tills att flyget lyfte, så det var ingen panik än.

Väl framme på Kastrup checkade jag in och försökte sedan hitta någonting att äta som det inte var likdelar i. Det visade sig inte fullt så enkelt som jag trodde, speciellt inte som jag helst inte ville sätta mig på en restaurang och äta eftersom jag inte tyckte att jag hade riktigt så mycket tid. Till slut hittade jag ett ställe som sålde grekisk sallad. De sålde även reseguider, men de hade ingen för Korea så den fick jag försöka hitta någon annan stans (Tokyo har jag redan en för). Jag räknar visserligen inte med att hinna tillbringa någon tid med att turista, men det är alltid kul att veta lite grann om landet man är i (jag kan passa på att rekommendera Lonely Planets reseguider!). Med min sallad i högsta hugg gick jag mot gaten där jag fick reda på att jag inte skulle sitta på 40G som det stod på min biljett utan på 16G istället. Jag frågade inte direkt varför, men i samband med att jag blev flyttad kollade hon upp att jag verkligen skulle ha specialmat, så jag antog att det hade någonting med det att göra. Lagom som jag stoppat i mig min sallad så anslöt David som flugit in från Arlanda (och som trodde att mitt försenade tåg var på väg till Stockholm, inte till Köpenhamn).

När vi kom in på planet visade det sig att jag av någon anledning hade blivit uppgraderad från "Economy" (åtta stolar i bredd) till "Economy Extra" (sju stolar i bredd). Inte lika rymligt som "Business Class" (sex stolar i bredd), men riktigt bekvämt i alla fall. När maten kom ett tag senare såg jag att jag fick en bricka direkt från vagnen som alla andra i närheten, utan någon speciell märkning eller så, så jag frågade om den var vegetarisk och det var den inte. En flygvärdinna försvann till de bakre regionerna för att kolla. Hon kom snart tillbaka med en annan bricka med mitt namn på, och ett frågetecken skrivet på. Antagligen hade någon försökt dela ut den på den plats där jag skulle suttit från början men inte hittat mig. Uppenbarligen har SAS olika datorsystem inte full koll på varandra. Det förstörde ju också min teori om varför jag blivit omflyttad. Å andra sidan har jag inget emot att få en bättre plats. När det blev dags för frukost hade de i alla fall fått ordning på sig, för då fick jag min namnade bricka först, innan den allmänna utdelningen.

När vi klev av planet så stannade jag så fort jag kom in i terminalen för att vänta i David som satt längre bak (där jag ursprungligen också skulle ha suttit). Lagom som han kom upptäckte jag att hans namn fanns med på en tavla över personer de ville prata med, och det visade sig bero på att hans väska inte befann sig i Tokyo, till skillnad från oss. Vi fick instruktioner om vad vi skulle göra för att få tag i väskan, och sedan gick vi mot tullen.

Min väska kom snällt åkande på rullbandet, och när vi plockat upp den gick vi mot SAS bagageinformationsdisk. Här fick man ange vilken sorts väska det var man blivit av med (genom att peka på en karta med olika väsktyper), om den hade blixtlås, hjul, spännen, bälte, och massor av andra saker. Vad var det i (alla Davids kundmöteskläder)? Vart skulle den skickas (Tokyo Dome Hotel) när den väl kom (med nästa flight, ett dygn senare)? Gick den att öppna (så att de kunde ta den genom tullen)? Efter mycket blankettifyllande och många ursäkter fick vi lite kompensationspengar och dessutom hjälp med att ta reda på hur man tog sig till vårt hotell. Väskinformationstjejen upplyste oss om att nästa buss till Tokyo Dome Hotel inte gick förrän om nästan tre timmar, så det var nog bättre att ta tåget. Efter lite kartläsande kom vi gemensamt fram till hur man tog sig dit och gick en trappa ner till tågstationen (efter att jag tagit ut lite yen ur en bankomat).

Vi lyckades lista ut hur man skulle köpa rätt biljett ur automaten (tror vi, i alla fall) och gick mot spåren. Nu blev det svårare. När vi kom fram var det inte uppenbart vilket spår vi skulle till. När vi kom ner till den första perrongen gick på på det tåg som just kom in och frågade en som satt på det om det gick till "city". Han skakade på huvudet och sade att det gick till "Narita" (namnet på flygplatsen). Vi skyndade oss att kliva av tåget igen och gick en trappa upp igen för att hitta någon att fråga. Mannen som satt i informationskuren var inte speciellt bra på engelska, men snart kom han underfund med vad vi undrade och pekade ner oss till samma perrong som vi kom ifrån. Vi gick ner igen och hittade till slut en informationstavla. Uppenbarligen heter flygplatsen "Narita", men på tågtabellen kallas den "Airport terminal 2" och liknande saker. Däremot finns det en vanlig station som heter "Narita", och den är nästa in mot stan, så alltså var det första tåget vi klev på rätt, det var bara vi som inte läst på ordentligt. När vi väl kom på rätt tåg tog det ungefär en timme innan vi kom fram till där vi skulle gå av; tunnelbanestationen Aoto. Där bytte vi till tunnelbanan (rosa linje) för att komma till Mito, för att där byta igen (till blå linje) för att till slut kunna komma till hotellet. Det visade sig ta ytterligare en timme eller så innan vi var framme.

Hotellet såg inte alls ut som en kupol, men däremot låg det precis bredvid Tokyo Dome som verkar vara något slags kupolformad sportarena där man bestadels spelar baseball. Hotellet var ett torn med omkring 45 våningar. Vi fick rum på våning 26, och därmed en ganska bra utsikt. Eller jag antar i alla fall att det skulle varit en bra utsikt om vädret hade varit lite klarare. Efter att ha ställt ifrån oss väskorna (de av oss som hade några att ställa ifrån oss) gick vi ut för att se oss omkring lite och äta något.

Att hitta vegetarisk mat var inte så lätt, visade det sig, men efter ett tag fick vi i alla fall personalen att förstå vad jag var ute efter. Vi enades om att en tallrik nudlar var bra. När jag väl fick den hittade jag visserligen inga nudlar, men det var gott i alla fall. Efter maten spatserade vi iväg bortåt för att se om vi kunde hitta något intressant. Vi stannade till i en bokhandel för att se om de hade någon resguide för Korea som jag kunde förstå mig på. Det hade de inte, men David fick instruktioner om var det skulle finnas en större bokhandel som nog hade. Vi promenerade vidare och hittade efter ett tag en internationell bokhandel som var stängd. Den låg på en tvärgata till den vi gick på där det fanns massor av bokhandlar (det kändes nästan lite som Charing Cross Road, förutom att ingen sålde böcker som jag förstod). En bit bort på samma gata hittade vi en bokhandel som verkade specialisera sig på engelska böcker. De hade rätt gott om reseguider, men inte någon om Korea. Precis runt hörnet låg ytterligare en stor bokhandel, så vi provade den också. De hade ett ännu större sortiment Lonely Planet-guider, och framför allt hade de en om Korea. Nu har de inte det, för nu har jag den. Efter det inköpet spatserade vi tillbaka mot hotellet igen efter ett snabbt besök i en leksaksaffär i närheten (eftersom vi båda har barn som fyller år i dagarna).

Efter några timmars dåsande på rummet var det dags att ge sig ut för att äta kvällsmat. Vi gick åt ett annat håll för att se vad som fanns där och hittade en liten restaurang ganska snart. De hade en meny med färgbilder på allting, men de förstod inte mycket av vad vi sade. När vi fått in kypare nummer två blev det lite lättare att göra sig förstådd, och efter ett bra tags pratande på en blandning av engelska, kinesiska och japanska förstod han vad jag ville ha. Det fanns inte mycket på menyn som var vegetariskt (finns det inga vegetarianer i Japan?), men till slut hittade vi något som passade.

På måndag morgon hämtades vi på hotellet för en fånigt kort taxiresa till kontoret (tre kvarter eller så). Efter det obligatoriska bytandet av visitkort började vi med att gå igenom dagordningen för dagens mötet. Först ett möte för alla, sedan lunch, sedan teknikermöte för mig och säljpratmöte för David. Möten, möten, möten. Och en massa PowerPoint, så klart. Nu vet jag massor med saker om vår japanska distributörs ägares företagsstruktur. Eller jag har i alla fall sett en massa bilder om det. Det är ett stort företag, så mycket fattade jag. När vi undrade över om det fanns någon konkurrens att tala om på vår del av marknaden fick vi i alla fall ett bra svar: "The PowerPoint business is very operating."

Till lunch hade de beställt tempura till kontoret, och jag hade ingen lust att krångla med att försöka be om något vegetariskt, så experimentet med att äta helvegetariskt blev inte så långlivat. Speciellt inte som vi fick reda på att vi skulle äta sushi på kvällen. Det blev mitt första besök på motoriserad sushibar. Man sitter vid en bardisk, och på toppen av den går ett rullband där små tallrikar med olika sorters sushi åker förbi. När man ser något som man tycker ser gott ut plockar man åt sig den. När man är klar räknar de ihop antalet tallrikar av varje färg och tar betalt efter det. Nu har jag provat mig igenom ett tiotal sushipar (det ligger två på varje tallrik) och kan rapportera att sushi inte är dumt alls. När jag redan ätit mig mätt åkte några sushisorter som jag aldrig tidigare stött på förbi: auberginesushi och anksushi.

På tisdagen hann vi med tre möten innan det var dags att dra sig mot flygplatsen. Den här gången hade vi engelskspråkiga japaner att konferera med om bästa sättet att komma till Narita, så vi lät bli att åka tåg och tog istället en taxi till City Terminal och en flygbuss därifrån. Om vi hade åkt Japan Airlines hade vi även kunnat checka in där.

På väg ut till Narita upptäckte David att han glömt en kasse han fått på det sista mötet någonstans på vägen, och när vi gick igenom säkerhetskontrollen ville de titta i hans väska. Uppenbarligen får man all bagageotur om man väl fått något av den. Själv fastnade jag för första gången på länge i metalldetektorn eftersom jag glömde att mitt visitkortsfodral var i metall. Det brukar ligga nedpackat när jag flyger, men det här gången var vi tvungna att att åka direkt från sista mötet.

Vid incheckningen upplyste de mig om att det fanns en business lounge ett par gejtar bort från den jag skulle till, så den passade jag på att smaka av innan jag gick på flyget. Här kan man ta det lugnt utan störande element, samtidigt som man passar på att ta sig en gratis konjak. Det här skulle man kunna vänja sig vid, faktiskt. Man kunde även surfa om man ville, men det fanns *ingenting* på datorn utom Internet Explorer, så om man inte kunde göra det man skulle via webben så slapp man. Det fanns telefonjack att ansluta egen dator till, men inte TP-uttag. Nå, läsa LysKOM kan man i alla fall göra via webben, så jag ägnade mig åt det tills det var dags att gå på planet.

När jag skulle på planet hade jag otur med slumpen så jag blev indirigerad till avdelningen för extra säkerhetskontroll. De som stod innan i kön hade hela sitt bagage utplockat över borden där, så det verkade som om de tänkte vara extra noggranna. När det blev min tur hade de tydligen tröttnat på det, för hon öppnade bara mitt bagage, kikade som hastigast in i necessären och tyckte sedan att det var OK. Min ryggsäck tror jag inte att hon öppnade alls.

För resten av resan, fortsätt här.

Denna sida underhålls av Hans Persson. Hör gärna av dig om du har kommentarer eller frågor.

Tillbaka till resesidan.