Japan (Tokyo) 2003 (första gången)

Jag brukar inte ha några större problem att navigera flygplatser, men min första bekantskap med Narita i Tokyo känns i alla fall anmärkningsvärd. Vad jag vet går nästan all Tokyos internationella flygtrafik genom den, så det bör vara en rätt stor flygplats. Mitt plan från Taipei landade i tid 19:00. Efter att ha åkt tåg till en annan terminal, gått igenom passkontrollen, hämtat mina väskor, gått igenom tullen (och fått en väska öppnad och som hastigast igenomtittad) och köpt biljett till hotellbussen stod jag i kö och väntade på bussen 19:25. Jag har stått avsevärt längre än så bara och väntat på mina väskor, och senast jag skulle in i USA tog bara passkontrollen omkring två timmar.

Hotel New Otani som vår japanska distributör bokat in mig på är stort. Jag har inte utforskat det än, men det första portiern talade om var inte vilken våning mitt rum låg i, utan att det låg i den här byggnaden. Jag tror att tre olika personer från hotellet har burit mina väskor vid det här laget, varav en av dem körde hela rasket upp till rummet. Jag är inte van vid sådan service. Detta är helt klart ett bättre hotell än jag brukar bo på. Efter att ha fått mina saker inburna på rummet tar jag en promenad i slumpmässig riktning i jakt på någonting ätbart.

Gatan jag råkat välja visar sig vara något slags nöjeskvarter. De flesta portar innehåller restauranger, spelhallar eller annat i den stilen. Det står ofta folk utanför och försöker dra in en på olika ställen. På vägen till restaurangen jag stannade på blev jag erbjuden "japanese girl", "massage" (två gånger) och något mer som jag inte hörde vad det var. Min sushi tillverkas en meter framför mig (men inte så att man ser, av någon anledning) och visar sig vara god.

Väl tillbaka på hotellet tittar jag lite i deras digra informationspärm. De har bland annat en riktig japansk trädgård. På samma plats som hotellet nu ligger bodde en gång en adelsman av något slag, och hans över 400 år gamla trädgård har man bevarat en del av. Denna del är 30000m², så han hade nog en rätt rejäl trädgård en gång i tiden.

I pärmen hittade jag också en rabattkupong från en av hotellets restauranger. Med den rabatten kan jag få ner priset på en middag till endast futtiga 10000 yen (dvs 8-900 kronor). Det säger väl något om vad det är för folk som bor här normalt, antar jag.

På söndag morgon släpar jag mig upp hyfsat tidigt för att hinna med så mycket turistande som möjligt. Det första steget är dock att gå en sväng i den japanska trädgården. Den visar sig som väntat vara en utmärkt skött historia med gräsmattor, träd som ser gamla och vindpinade ut (om de verkligen är det eller om det är något slags bonsai i storformat vet jag inte), dammar med karpar och vattenfall. Utspritt i trädgården ligger också en restaurang, ett kapell och ytterligare ett hus som jag inte vet vad det är. En korp flyger och sätter sig på en skylt bara ett par meter ifrån mig, men den försvinner igen innan jag hinner få fram kameran. Karparna visar sig vara lättare att ta kort på. Trädgården var väl värd ett besök även i januari, men jag skulle gärna återvända under en grönare årstid. På ett ställe hittar jag en rabatt som är planterad med penséer och andra liknande blommor, och den skär sig lite mot resten av trädgården, men det är lätt att bortse från.

En titt på kartan säger att Ginza som ska vara bra för shopping ligger lite i samma riktning som jag gick igår. Jag travar iväg längs samma gata och justerar så gott det går i sidled för att komma rätt. Jag ser Tokyo Tower på avstånd men bestämmer mig för att skippa den rödvita Eiffeltornskopian.

Efter ett bra tags promenerande på vad som känns som ett mellanting mellan gator och bakgator stannar jag i ett gathörn och försöker lista ut lite mer exakt var jag är. För att göra det lite mer komplicerat så har många japanska gator inga namn, så till och med japanerna har ofta svårt att hitta. Man ser ofta folk som går omkring med kartutskrifter på stan, och mycket reklamaffischer har små kartor på sig för att man ska kunna hitta rätt. Medan jag står där och spekulerar kommer en polis fram och undrar om han kan hjälpa till. Vi kommer fram till att jag inte riktigt är där jag trodde, men att jag å andra sidan gått fel åt rätt håll. Början på Ginza ligger bara några kvarter bort längs den gatan jag står på.

Väl framme i Ginza visar det sig att jag kommit fram lite för tidigt, så jag får gå runt och titta lite innan varuhusen öppnar. De allra flesta affärerna här är rätt lyxiga klädaffärer och liknande, men här finns också vad som enligt Lonely Planet-boken ska vara en av de största leksaksaffärerna i Tokyo. Den visar sig inte vara så speciellt mycket att skryta med, tycker jag. Visst är den större än Toys'R'Us i Linköping, men det är ju å andra sidan inte så konstigt. Den är nog inte våldsamt mycket större, även om det är lite svårt att bedöma eftersom den är uppdelad på sex våningar. När jag tröttnar på att gå fram och tillbaka på Ginzas affärsgator går jag ner i tunnelbanan och åker vidare till Shibuya som också ska vara ett affärsdistrikt. Det visar det sig också vara, fast med en lite mer jordnära stil än det lyxiga Ginza. Här är inriktningen helt klart mer inriktad på ungdomar med många stora skivaffärer och sånt. Ett av de första ställena jag kommer fram till är ett fik som heter "Sweden", så där går jag naturligtvis in och äter lunch. Jag promenerar slumpmässigt fram och tillbaka i Shibuya ett bra tag innan jag tröttnar och sätter mig på tunnelbanan tillbaka mot hotellet igen. Jag går dock av den några stationer innan hotellet, för att promenera sista biten genom en stor park som ligger där. Om jag hade passat på att läsa lite mer i guideboken innan jag gjorde det hade jag fått reda på att parken som innehåller en byggnad som var bostad åt kronprins Hirohito innan han blev kejsare är helt stängd för besökare. Huset används nu som gästboning åt besökande statsöverhuvud och så. Det är helt omöjligt att se någonting in. Till att börja med omringas alltihop av en 2.5 meter hög mur. Där den slutar tar en brant grässlätt vid ytterligare åtminstone en meter uppåt, och längs krönet av den går ett stabilt staket. Med jämna mellanrum på gräsbranten sitter övervakningskameror. Det är helt klart att man inte vill ha oväntade besök här. Det blir till att gå längs gatan sista biten och gå hem till hotellet och stoppa ner mina vid det här laget rätt möra fötter i badkaret istället.

Framåt kvällen upptäckte jag att det låg ett kuvert innanför dörren där hotellet bjuder mig på "hospitality cocktails" på onsdag kväll. Jag hann däremot glömma bort det igen innan det väl blev onsdag, så jag vet inte om det var trevligt eller inte.

Måndag efter lunch var det dags att träffa japaner, så det är väl bäst att dra på sig kostymen. *puh* Planen är att jag ska börja gå från hotellet till där kunden håller hus direkt på morgonen, och passa på att göra lite sightseeing på vägen. När jag kommer ut på morgonen visar det sig att det ramlar ner vatten från himlen, så jag ändrar planen till tunnelbana istället. Till skillnad från på söndagen är det nu rätt mycket folk här. Än så länge har jag inte direkt sett några påfösare, men det stod onekligen en vakt vid dörren som såg till att peta in saker som riskerade att hänga ut annars. Jag kommer nästan fram till stationen jag skulle byta vid innan jag kommer på att visitkorten ligger i de andra byxorna. Vad jag har förstått om Japan så är det bäst att ha sådana, och jag har ju ingen brådska, så jag går av och åker tillbaka till hotellet. I hotellobbyn hittar jag även en affär som säljer paraplyer, så nu är jag lite mer rustad för vädret.

Sålunda utrustad tar jag mig tillbaka till tunnelbanan och kliver på samma tåg igen och kommer den här gången fram dit jag ska utan problem. Tror jag. Jag strosar iväg åt det hållet som kunden ska ligga åt för att spana in något ställe att äta lunch på innan jag turistar lite. Nu är det alltså dags att ta fram kartan som jag fått från kunden. Av någon anledning så visar det sig att små elaka tomtar bytt namn på kartorna under tiden jag rest, och nu står det torsdagskundens namn på kartan jag rest efter idag. *suck*

Ner i tunnelbanan igen och lista ut hur man kommer dit jag borde vara. Stationen jag är vid verkar vara ett bakvatten, så jag måste byta. Inget konstigt, i och för sig, för det finns mängder av tunnelbanelinjer i Tokyo, så om man slipper byta är det snarast tur. När jag kommer fram till spåren upptäcker jag att det bara går att åka åt ena hållet, och det är inte det hållet jag vill åt. Och eftersom man har ett system med biljetter som en apparat stämplar så går det nog inte att byta. Eller åtminstone har jag ingen lust att krångla med det. Efter lite konsultation av tunnelbanekartan hittar jag en alternativ rutt dit jag ska som är bara lite längre, och med två byten istället för ett. Den har fördelen att jag då kan åka åt andra hållet därifrån jag är, så jag kliver på. Den här gången lyckas jag låta bli att åka fel och letar mig fram till en "fare adjustment"-maskin. Eftersom jag åkt längre än jag sade att jag skulle när jag startade så antar jag att det kostar mer än det borde ha gjort. Maskinen påstår dock att min biljett är OK, så jag matar in den i spärren och blir utsläppt.

Jag klättrar upp till markytan igen (efter att ha frågat en japan vilken utgång jag bör ta) och promenerar iväg. När jag kommer upp har det slutat regna, så jag stoppar ner mitt nya ihopfällbara paraply i jackfickan. När jag lite senare ska ta upp kartan för att se vart jag ska finns det inget paraply där. Jag vänder om och börjar spana. Precis när jag ser det så tar en kvinna upp det och lägger det på ett staket. Hade jag inte sett när hon gjorde det hade jag nog inte hittat det, för det blev mycket mer kamouflerat där. Jag traskar tillbaka igen och lovar fötterna ett bad i kväll (de är fortfarande möra efter gårdagens monsterpromenad). Jag kommer fram till en tvärgata vars namn jag hittar på kartan och konstaterar att det är den jag ska gå vänster på. Fast varför ligger det en tunnelbanestation här, det ska det inte göra? Hm. Nå, det ligger ett McDonald's också och nu är det dags för lunch. Det börjar dra ihop sig, så jag har inte tid att leta efter en bra restaurang. Inte blir den bättre av att man får röka därinne (fast det gäller å andra sidan ungefär hela Japan, verkar det som). När jag tittat på kartan lite inser jag att jag inte gått den vägen jag trodde från stationen där jag kom upp, utan en som utgick från samma station, fast tjugo grader eller så fel. Det betyder att jag ska gå på samma gata som jag trodde, fast åt andra hållet. När jag väl insett det var det inget problem att hitta till rätt ställe.

På tillbakavägen gick jag åt andra hållet för att komma till en annan tunnelbanestation som det verkade vara kortare resväg från. Den gick bra att hitta och jag kom på rätt tåg. Sedan började jag läsa dagens morgontidning och missade såklart rätt station, så jag fick åka ett par stationer tillbaka igen. På andra försöket lyckades jag byta tåg på rätt ställe, och klarade även av att komma av vid hotellet.

Tisdagens kund är vår japanska distributör, Bellnet, och jag ska tillbringa hela dagen där. Jag tar tunnelbanan några stationer dit, och nu märks det lite mer att det är morgonrusning. Inte så att det är packat, men med svenska mått är det mer än man oftast ser. Om man sedan lägger till att tågen är längre än i Sverige och dessutom går oftare (och linjerna är fler) så inser man att det är en väldig massa folk som passerar genom tunnelbanan här dagligen.

På morgonen börjar vi med att ha ett möte om alla öppna frågor vi känner till och gå igenom status för allt. Mitt i mötet kommer några stycken från ett annat svenskt företag som är inblandade i samma kundprojekt, så att vi ska kunna diskutera alla frågor mer i detalj. De har varit här i flera veckor och kommer att stanna kvar över drifttagningen av det hela (jag flyger hem dagen innan det). Efter några timmars harvande av statusrapporter (Dilbert är helt klart en dokumentär, inte fiktion) avslutar vi och förflyttar oss åtta våningar nedåt till labbet. Härnere har de sitt SIP-center, och det visar sig innehålla 7-8 rack fulla med alla möjliga olika prylar, allt ifrån vanliga routrar till diverse mediaservrar för SIP. Jag hittar åtminstone ett halvdussin av våra brandväggar bland allt annat. Jag och övriga svenskar tillsammans med några av de japanska teknikerna (alla i kostym, såklart) sätter igång att labba för att komma igenom så många som möjligt av de saker de haft problem med och lista ut vad som är fel. Det är ju hela fyra dagar kvar tills kunden ska gå i drift med en pilotinstallation så det är ju gott om tid, eller hur det nu var.

När vi sent omsider kommer iväg på lunch kommer vi till en liten restaurang som ser ut så som en japansk restaurang förväntas se ut, det vill säga vi får sitta på kuddar på golvet. Maten är soba (nudlar), tempura och något slags mjölkpudding. Klart gott.

Under eftermiddagen fortsätter vi labbandet fram till efter klockan åtta, när vi får reda på att man vill ha ett nytt möte där uppe. Återigen går vi igenom alla saker vi gick igenom på morgonen, fast nu med mer kommentarer om det vi labbat med under dagen (en del löst, en del inte) samt med statusrapporter från Sverige om en del saker. Vi börjar med att gå igenom de saker som har med Ingate att göra, så redan strax efter klockan 22:00 kan jag lämna mötet medan de andra börjar gå igenom de saker som bara har med det andra företaget att göra.

Vi kommer också fram till att jag ska återkomma under torsdag förmiddag då jag inte har något kundmöte inbokat. Det innebär tyvärr också att jag inte får möjlighet att vara med på den japanska teceremoni som Hotell New Otani arrangerar på torsdagar till lördagar (från 11-16, så det är lite svårt att kombinera med att arbeta). Synd, för det verkar som en intressant upplevelse.

På onsdag morgon blir jag hämtad av en kund på hotellet för vidare transport ut till en av deras kunder där vi går igenom vår produkt och demonstrerar lite. Efter ett tags frågor och förklaringar verkar de nöjda, så vi åker tillbaka till kundens kontor (via en ramen-restaurang) och drar ungefär samma sak en gång till för deras chefer. Jag börjar kunna den här presentationen vid det här laget.

På kvällen går jag ut och äter den vid det här laget traditionella sushin på samma restaurang som vanligt.

På torsdag morgon missar jag alltså teceremonin och åker istället tillbaka till Bellnet igen för att avrapportera status om vad som hänt sedan jag var där förra gången samt titta på ett problem som jag inte hann med förra gången. Efter lite läsande av loggfiler och specifikationer så visar det sig att det är klientprogramvaran från Microsoft som gör fel, men att vi antagligen kan korrigera det rätt enkelt. Förhoppningsvis.

Vi går och äter sushi till lunch (med diverse nya sorter som jag inte ätit tidigare, som bläckfisk) och någon form av äggröra eller så med svamp och räkor i som tilltugg (eller vad det nu ska kallas, för tuggande behövdes inte). Efter det går de övriga svenskarna tillbaka till kontoret medan jag åker till nästa kund. Jag kommer dock fram lite för tidigt, så jag sätter mig i parken utanför deras kontor några minuter och skriver några rader på det här.

När vi ska börja mötet så är demogudarna inte glada, så det tar fem-tio minuter innan allt fungerar som det ska. Som tur är så är det inte mina prylar som krånglar utan kundens projektor. Till slut löser de problemet genom att gå och hämta en bärbar variant istället för den som är fastmonterad i rummet.

När vi är klara med mötet åker en av dem och jag iväg för att titta på deras testlabb. Det visar sig vara någonting i stil med 50 gånger 100 meter stort och packat med prylar. Där finns olika avdelningar för saker som VoIP, storage, webbservrar och så vidare. Bara i VoIP-avdelningen räknar jag till åtminstone 29 rätt välmatade rack.

Efter det åker jag tillbaka till hotellet i avsikt att glida ner i badet och sedan gå ut och äta sushi. När jag kommer fram hittar jag ett telefonmeddelande från Bellnet som vill att jag kommer tillbaka till dem igen och tittar på ett problem de hittat under dagen. Klockan är ju inte mer än kring åtta, så naturligtvis jobbar alla. Det får bli en tunnbrödsrulle istället för sushi som kvällsmat. När jag kommer dit har en av svenskarna från det andra företaget redan tittat en del på problemet. Vi kommer fram till att det nog finns två fel inblandade. Dels finns det definitivt ett fel i en PSTN-telefon-adapter de har, och möjligen ett fel i vår brandvägg. Det verkar som att vårt fel inte skulle uppstå om den andra prylen gjorde rätt. Jag lyckas till slut komma tillbaka till hotellet ytterligare en gång och får efter en dryg timmes pusslande ner alla mina saker i resväskorna. Ju mindre att göra på morgonen desto bättre. Dessutom verkar det som en bra idé att vrida på dygnet lite, eftersom jag ska passera en massa tidszoner imorgon.

Bussen till hotellet verkar passera igenom centrala delar av Tokyo, och eftersom det nu är dagsljus och dessutom utmärkt väder så får vi en utmärkt uppvisning av bland annat Tokyo Tower och hamnen.

Som en extra liten överraskning upptäcker jag när jag tittar på mina biljetter att jag kommer att få vänta i Köpenhamn i över tre timmar. Håhåjaja.

[Senare på året var jag i Japan en gång till. Det finns en rapport från den resan också.]

Denna sida underhålls av Hans Persson. Hör gärna av dig om du har kommentarer eller frågor.

Tillbaka till resesidan.