Brasilien 1999

Utsikt från kontoretUtsikt från kontoretI slutet av 1999 ville IFS (min arbetsgivare) att jag skulle åka till vårt kontor i São Paulo och hålla kurs där. São Paulo är visserliqen ingen stor turiststad men med omkring 20 miljoner innevånare är det världens tredje största stad, så någonting intressant borde det ju finnas. Dessutom är det mindre än en timmes flygresa till Rio de Janeiro därifrån, och i Rio är det inga problem att hitta sevärdheter.

São Paulo såg jag egentligen väldigt lite av under de två veckor jag var där. Eftersom jag var där för att arbeta så satt jag naturligtvis inne på kontoret på dagarna och enligt lokalbefolkningen var det vettigt att inte gå ute själv när det blivit mörkt, speciellt inte i det området där mitt hotell låg.

Hotell Florinde PlaceResultatet av det blev att jag inte sett så mycket mer av São Paulo än sträckan mellan hotellet och kontoret samt några närbelägna restauranger och shoppingcentrum. Vad det gäller restauranger så märks det att Brasilien har många invandrare från Italien och Japan. Det vimlar av italienska och japanska restauranger.

Ett grillställeEn tredje sorts restaurang som är vanlig är grillställen. De fungerar inte som man är van vid. När man kommer dit får man först ta för siq från förrättsbordet som utan vidare kan vara 10 meter långt. Vid sin plats vid bordet hittar man sedan en markör. På ena sidan är den grön vilket betyder "ja tack", på andra sidan är den röd för "nej tack". Tanken är att kyparna ska titta på den och erbjuda mera mat om den gröna sidan är uppvänd. I praktiken var det nästan svårt att hinna äta mellan alla kyparna oavsett vilken sida som var uppåtvänd. På restaurangen finns massor med kypare och var och en springer runt med sin egen variant av grillat kött. Om man tycker att något ser intressant ut så säger man till så skär han av en bit med den macheteliknande kniven han har med sig.

Ett av Rios slumområdenBrasilien känns lite annorlunda än de länder jag har varit i tidigare (diverse europeiska länder och USA). Det märks väldigt tydligt att det finns stora ekonomiska klyftor här. Det ligger slumområden här och där mitt bland höghusen. De allra flesta av dessa verkar bestå av tätt packade enkla tegelhus, men i några områden med plankskjul såg tegelhusen närmast lyxiga ut. En annan tydlig skillnad mot Sverige är att det vimlar av personal i alla affärer och restauranger. Om man beställer en panpizza så kommer det automatiskt fram en kypare och lägger upp en ny bit varje gång man ätit upp en. Eftersom löner är ganska billigt så kan man lika gärna anställa många.

Under de senast fem åren eller så har brasilianarna anammat en massa amerikanskt julpynt. Redan i början av december vimlar det av tomtar och varenda träd verkar vara inlindat med julgransbelysningar med hundratals lampor. Även i lägenhetsfönster är det populärt att ha massor av lampor, gärna kulörta och blinkande.

På kontoret fick jag och en kollega hjälp med att ordna bokning av flygbiljetter och hotell i Rio för helgen (flyg tur och retur, två hotellnätter, taxi mellan flyget och hotellet och en guidad tur i Rio kostade omkring 500 Real, dvs lite över 2000 kronor). Det var antagligen tur att vi fick hjälp, för överlag är det inte helt lätt att klara sig med engelska. Speciellt i affärer verkar det vara stor risk att man får tag i nâgon som inte kan engelska. Oftast kan man dock göra sig förstådd med teckenspråk. Något som var svårare att ordna en improviserad lösning för var att ingen bankomat jag lyckades hitta ville veta av mitt MasterCard, troligen för att det är ett betalkort och inte ett "riktigt" kreditkort. Eftersom jag räknat med att kunna ta ut pengar på plats och inte hade fixat några pengar i förväg så var ju det lite trist, minst sagt. Det var däremot aldrig några problem att använda kortet i affärer, det var bara att ta ut kontanter som inte gick. Till slut löstes problemet genom att jag lånade kontanter av en svensk kollega och betalade saker med kort åt honom.

Efter att ha klarat av första veckans arbete så blev vi skjutsade från kontoret till inrikesflygplatsen Congonhas. För minsta möjliga krångel så hade jag bara ett handbagage med mig. Att checka in var inte några svårigheter, men sedan blev det värre. På boardingkortet stod det "Gate 2" och den var inte så svår att hitta. Det som var problemet var att samma rum innehöll ytterligare tre gatear. Det fanns inga som helst skyltar över respektive gate så man kunde få reda på vilken flight som klev på sitt plan just för stunden. Istället fick man information om det via högtalarsystemet, på portugisiska, om samtliga gatear i rummet. Det kändes som om det gick en flight ungefär var femte minut, så det pratades mer eller mindre konstant. Ibland när vi tyckte att vi hörde någon säga "Rio de Janeiro" så haffade vi någon vid informationsdisken och visade dem våra biljetter.Till slut lyckades vi i alla fall komma med rätt plan och kom iväq mot Rio efter ungefär en timmes försening.

Vi kom inte fram till Rio förrän det blivit mörkt så man såg ingenting av staden från planet. Uppenbarligen gjorde inte piloten det heller för det verkade som om han trodde att vi hade ett par meter kvar till marken när vi landade (det här var nog den skumpigaste landning jag varit med om, inklusive en i snöstorm).

När vi väl klev ur planet så hittade vi vår guide som vi skulle möta där utan problem. Det första han sade efter att ha hälsat var "Are you a priest?". Det verkar inte så vanligt att brasilianare går omkring i svarta långbyxor, svart skjorta och svart kavaj.

Redan under bilturen från flygplatsen till vårt hotell så märktes det att Rio har en annan stil än São Paulo. Eftersom staden ligger precis vid Atlanten så känns det mycket mer öppet än i São Paulo där det är fullt av höghus så långt ögat når. I mörkret var det effektfullt att se den 30 meter höga upplysta kristusstatyn vid Corcovado som ser ner över staden från sin bergstopp.

Stranden CopacabanaStranden CopacabanaVi var inbokade på hotellet Luxor Copacabana som låg ungefär mitt på Copacabana, en av Rios stränder. Vårt rum hade fönster mot en tvärgata, men om man gick ut på balkongen så såg man ut över Copacabana. Hotellet var femstjärnigt, men det verkar inte vara samma sak i Brasilien och i Sverige. Hotellet var visserligen absolut inte dåligt, men det kändes inte lyxigt, snarare ungefär som ett svenskt Scandic Hotel.

Den guidade turen vi skulle åka med började direkt efter frukost. Det vi hade betalat för var en tretimmarstur. Om vi ville kunde vi uppgradera den till en heldagstur och i så fall få se ännu fler sevärdheter. Efter mycket diskussioner och velande bestämde vi oss för att nöja oss med den korta turen. Det skulle visa sig vara en väldigt bra idé.

Så fort guiden öppnade munnen visade det sig att han var den riktigt irriterande sortens guide (den här sortens guide kallas Carioca ("vitt hus") fick vi reda på senare). Att guidningen var på både engelska och portugisiska har jag inget emot, men att guiden envisades med att tjata om allting minst tre gånger, ofta fler, var väldigt irriterande. Destutom ropade han "Everybody understand? Yes!" efter ungefär varannan mening och lät som om han helst ville att vi skulle börja sjunga allsång i bussen. Dessutom hade han ljudeffekter för sig varje gång han sade vissa ord. "Samba ta-dum ta-dumdum. Copacabana copa-copacabana" och så vidare. Det dröjde inte mer än en kvart innan vi började önska att vi hade haft skjutvapen med oss.

Corcovado nerifrån RioRundturen började med att vi åkte längs stränderna Copacabana och Ipanema (främst för att samla upp fler personer från olika hotell, men de är ju sevärdheter i sig själva). Huvudmålet med turen var ett besök vid den stora kristusstatyn vid Corcovado. Eftersom den står på toppen av ett 710 meter högt berg mitt i stan så tar det ett tag för en turistbuss att ta sig upp dit, speciellt som stora delar av sträckan är längs små trånga gator och bussen ibland fick backa och trixa för att komma runt hörnen. Längs vägen hann vi titta på utsikten över staden och nåqra smärre sevärdheter som till exempel mentalsjukhuset (där vi önskade att guiden gått av). När vi kom längre upp så började bebyggelsen att tunna ut och vi kom ut i en nationalpark som jag inte kommer ihåg namnet på istället. Vi åkte bara igenom den och såg inte så mycket av den förutom en massa växter som man som svensk är van vid att se som krukväxter, men om jag förstod rätt ska det bo sengångare i skogen där. När vi närmade oss toppen började det duggregna lite. För oss som var vana vid svenskt novemberväder var det inte helt fel med lite duggregn i Rio eftersom temperaturen höll sig strax över 30 grader trots det. Att det var ganska molnigt var också tur, för annars hade jag nog inte haft något skinn kvar.

Statyn vid CorcovaduPrecis innan toppen så parkerade vår buss och vi fick omgruppera till ett par minibussar för att åka lite till. Sista biten (265 trappsteg) fick man klättra själv förbi en uppsjö av souvenirbutiker.

Utsikt från CorcovaduVäl uppe på toppen är statyn väldigt överväldigande. Den är 30 meter hög och eftersom den står på en bergstopp så är man tvingad att stå ganska nära den så den verkar ännu större. Berget som statyn står på är brant (liksom alla bergen runt Rio, för den delen) så man får en väldigt fin utsikt över hela Rio därifrån. Från utsiktsplatsen kunde man också stå och titta ner på en flock rovfåglar som kretsade runt och letade efter byte.

När vi tittat färdigt på Corcovado och packat in oss i bussen igen så annonserade guiden glatt att vi nu skulle åka igenom Rios största slumområde och att det minsann var det största slumområdet i Amerika, inte ens Mexico City hade något större. Wow, liksom.

Utsikt från Corcovadu med sockertoppen i
mittenRundturen fortsatte efter det med sambastadion byggd speciellt för karnevalen. Den såg ut som en massa läktare från en fotbollsstadion, förutom att de var uppställda i en lång rad. Nu när de var tomma var det inte så spännande, men när karnevalen pågår är det säkert en helt annan sak. Vi stannade också till vid den jättelika sportarenan Maracanã med plats för över 200000 personer.

På kvällen efter rundturen satt vi och åt varsin gigantisk biff på en restaurang på Copacabana. När vi var klara så antecknade jag att jag hade betalat för oss båda på min Palm Pilot. Omedelbart uppstod ett par vaktmästare bakom ryggen på mig och tittade intresserat över min axel och undrade vad jag höll på med. Handdatorer är nog inte så vanliga i Brasilien än. Mobiltelefon verkar vara någonting som alla har. Internet är antagligen nytt, för det finns reklam för internetuppkopplingar överallt.

Andra dagen i Rio tog vi det ganska lugnt. Vi promenerade längs Copacabana, vidare längs Ipanema och svängde sedan av in i staden mot sjön Rodrigo de Freitas. Mitt i sjön stod en flotte med en gigantisk metallställning i form av en julgran. Vi fick dock inte se hur den såg ut när den var tänd, för vi var bara där när det var ljust. Vi fick nöja oss med utsikten upp mot Corcovado istället. Området runt sjön verkade användas som fritidsområde av bland annat massor med joggare. Om man ville fanns det möjlighet att hyra både cykelbilar och trampbåtar i form av svanar. Jag promenerade runt en del längs kanten på sjön och fotograferade lite olika exotiska fåglar. De är antagligen Brasiliens motsvarigheter till gråsparvar, men för mig var de exotiska.

Vårt flyg hem gick vid sextiden på söndagen så det var fortfarande ljust. Flygplatsen låg på bortre sidan av Rio i förhållande till São Paulo, så vi fick en väldigt bra utsikt över Rio på vägen hem.


Denna sida underhålls av Hans Persson. Hör gärna av dig om du har kommentarer eller frågor.

Tillbaka till resesidan.